Så var det dags att recensera ett av dom bästa spelen genom tiderna, nämligen N64-klassikern The Legend of Zelda: Ocarina of Time.
När Legend of Zelda släpptes till NES tog det världen med storm. Det dröjde inte länge förän alla visste vilka Link, Zelda, och Ganon var och snart utsågs Legend of Zelda till världens bästa spel just då. Samma sak hände när A Link to The Past släpptes till Super NES. Så det är inte så konstigt att förväntningarna på Legend of Zelda: Ocarina of Time är enorma.
När den spelkassett som på grund av Nintendo Europes snålhet inte är guldfärgad sitter i maskinen och strömmen påslagen börjar en kort inledningssekvens. Över Hyrules gröna kullar hörs klapprandet av hästhovar och snart ljuder de ensamma tonerna från en okarina genom morgonluften. Sedan visar sig Link för första gången i spelet, ridande på en häst. Den som någon gång har fascinerats av Shigeru Miyamotos Zelda-spel kommer att njuta av scenen. Och sedan inte vilja stänga av konsolen förrän spelet är slut.
När Link vaknar i sin lilla trästuga i byn Kokiri börjar så världens mest efterlängtade äventyr. Den lilla byn fungerar som en nybörjarskola där man får lära sig kontrollen med hjälp av tips och instruktioner från de andra byinvånarna. Ocarina of Time är i grunden uppbyggt på samma sätt som Super Mario 64. Att styra Link genom det tredimensionella Hyrule går till på ungefär samma sätt som att kontrollera Mario i prinsseans slott. Men givetvis är kontrollen mer komplex i det här spelet.
A-knappen har många olika uppgifter. När Link kommer i närheten av något som med hjälp av A-knappen kan andvändas blir den aktuella funktionen aktiv och med ett enkelt tryck kan Link exempelvis klättra flytta föremål, trycka på knappar läsa eller prata.
Det nya kontrollsystemet gör att man hela tiden kan koncentrera sig på valfri detalj utan att förlora lokalsinnet i den tredimensionella världen.
Med B-knappen svingar han sitt svärd och olika attacker utförs beroende på hur många gånger man trycker på knappen. De fyra C-knapparna används också mycket under spelets gång. Med den översta kan Link lyssna på de goda råd som fen Navi kommer med, eller se sig omkring i Hyrule och med de tre undre C-knapparna kan han använda olika föremål ur sin packning.
Z-knappen är styrsystemets mest intressanta och originella inslag. Kameraperspektiven är förprogrammerade men när som helst under spelets gång kan man trycka på Z-knappen för att placera kameran bakom Link och se åt det håll han är på väg. I strid används knappen för att fokusera på en fiende i taget. Med Z-knappen nedtryckt rör Link sig så att han alltid har fienden rakt framför sig. I det läget kan även A-knappen användas för specialattacker och R-knappen för att skydda Link med skölden.
Det nya Kontrollsystemet är verkligen genialt utformat. Det gör att man hela tiden kan koncentrera sig på valfri detalj i vad som ibland blir ett virrvarr av monster och andra fokuseringspunkter, utan att förlora lokalsinnet i den tredimensionella världen.
När man väl har lärt sig kontrollen är det dags att börja med den första stor uppgiften i spelet. Link måste hitta tre amuletter i spelets tre första grottor. Samma amuletter som senare i spelet används för att för Link sju år in i framtiden.
Grottorna i Ocarina of Time är omfattande miljöer där man verkligen måste tänka till för att hitta alla föremålen och ta Link till slutbossen. Precis som i de tidigare spelen är grottorna en sort labyrinter med många dolda gånger och rum, men i det här spelet är allting tredimensionellt, vilket gör att problemen inte är lika enkla att lösa man har mycket större möjligheter och därför även många fler sätt att lösa problemen på. Varje nytt rum som Link kommer in i är unikt och det är även de metoder som krävs för att komma vidare. Därför känns Ocarina of Time mycket större än bara ett visst antal banor och bossar, spelupplevelsen varieras ständigt.
Många av de monster som bor i grottorna är välbekanta för dem som har spelat de tidigare spelen och en av spelets största behållningar är att se hur de har fått nytt liv med hjälp av den tredimensionella grafiken. De flesta har dessutom förändras. För att besegra en Octorok räcker det till exempel inte längre med att hugga med svärdet, utan Link måste först använda skölden för att reflektera deras nötter och sedan attackera dem. En Dodongo är däremot inte längre bara allergisk mot bomber, utan går faktiskt att besegra enbart med hjälp av svärdet, även om det tar lång tid.
Även de första bossarna Link möter är välbekanta. Gohma är dock inte längre en simpel enögd krabba, utan ett enormt monster som liknar något från en otäck science fiction-film. Och när man möter Dodongo king i den andra grottan känner man sig verkligen liten.
I spelet finns många animerade sekvenser som för handlingen vidare eller introducerar nya karaktärer och platser. Just nämnda Dodongo king introducerades under en sekvens som skulle kunna vara hämtad ur Godzilla. Under betydligt stillsammare omständigheter tar Link sorgset farväl av sin själsfrände Saria i en skogsglänta där små feer yr runt i luften. En sekvens som garanterat ger spelaren en stor klump i halsen.
Musiken är lika välgjord som mellansekvenserna och fyller sin funktion väl, mycket tack vare sättet den används på. Till exempel växlar musiken med de olika tiderna pådygnet, och även beroende på vilken situation Link befinner sig i. När det blir natt ute på Hyrules fält skiftar musiken från den upplyftande melodin till mer skrämmande tongångar som automatiskt får en att se sig över axeln efter otäcka fiender. Några låtar är baserade på musiken i de gamla spelen men Koji Kondo har ägnat det senaste året att skriva nya orkestrala stycken som gjuter känsla i spelet.
Steget in i den tredimensionella världen har inte förändrat Hyrule utan bara låtit det blomma ut till det land som Shigeru Miyamoto alltid drömt om.
Med Expansion Pak blir Nintendo 64 kapabel att hantera mer högupplöst grafik än vad som tidigare var möjligt. Men trots att den nya teknologin inte används alls i Ocarina of Time är grafiken snyggare än i något annat spel. Polygoner och texturer smälter samman på ett sätt som gör att man knappt på att det är ett TV-spel man tittar på. Vissa bakrunder är förrenderade för att se så bra ut som möjligt, men de smälter ändå perfekt in i resten av Hyrule.
"Precis som i alla bra rollspel är det tydligt hur man tvingas att vara kvar i den första byn en bra stund, som för att värma upp för vad som skall komma. I Ocarina of Time behöver man dessutom tid att smälta de första intrycken."Efter att ha samlat in de tre amuletterna, hittat den speciella okarinan och gått till Temple of Time råkar Link ut ör någonting oväntat. Han upptäcker plötsligt att han har blivit äldre och när han gått ut ur templet har hela landet förändrats. Och plötsligt ser inser man hur lite av spelet man sett. Inte förrän nu kan Link rida på sin häst, eller använda de vapen och föremål som han var för liten för tidigare. Han har inte ens besökt någon av spelets sju riktiga borgar. Och så snart Link tar sina första steg i den nya tiden märks det att Hyrule inte längre är ett lyckligt, grönskande land utan en plats där mardrömmen blivit verklighet.
Fienderna är mycket svårare än när Link var ett barn och en iskall vind blåser över Hyrules fält. Zeldas vita slott har byggts ett enormt svart torn som sträcker sig långt upp i himlen, därsvarta moln cirkulerar runt dess tinnar. Därinne väntar Ganon. Men innan Link kan komma åt honom måste han hitta ytterligare sex amuletter, leta upp alla sina barndomsvänner som också har blivit äldre och förändrats, och hjälpa Hyrules invånare att överleva i det bästa TV-spelet någonsin.
Betyg
10/10
