Fjärde delen av fem i serien Mysteriet i Vattentemplet.

Mysteriet i Vattentemplet

Del: 4

Detta har hänt:

En ung man som lystrar till namnet Link får ett mystiskt brev av mannen vid fiskedammen i Hyrule. Brevet uppmanar Link att bege sig till laboratoriet vid Hyliasjön. Det är underskrivet av chefarkeolog Sigge MiyataMotor. Vid laboratoriet ser han hur Sigge blir anfallen av en stor svart fågel. Svårt skadad berättar han om Ganon som invaderat Hyrule och att han behöver hjälp med att höja vattennivån i Hyliasjön. Link, som inte förstår någonting tänker hela tiden tillbaka på hur han fått tag i all den utrustning han bär på. Under tiden blir Sigge allt sämre tills han kommer på att han har en röd flaska i sin väst....

Vad var jag någonstans nu igen? Just det, jag hade slocknat av smällen i vinrankan.

Alldeles sotig i ansiktet och med pyrande kläder reser jag mig långsamt upp helt lomhörd av smällen. Den klackande hönan syns fortfarande i fjärran. Jag bestämmer mig för att försöka fånga den och steka den sakta över en eld till middag. Efter en lång vandring utefter floden slutar plötsligt stigen framför ett vattenfall. Då jag fortfarande är våt efter doppet i floden satsar jag på att rusa igenom fallet. Vattenmassorna träffar mig med full kraft och får mig att halka och jag dras med floden. Kippande efter luft försöker jag hitta ett fotfäste, men strömmen är för stark. Plötsligt känner jag något som griper tag i mig och lyfter upp mig ur vattnet. Jag flyger genom luften och landar hårt på en sten vid fallets fot.

OMTUMLAD HOSTAR JAG och försöker tömma lungorna på vatten när en bekant figur plötsligt tornar upp framför mig. Det är min förre chef, byggmästaren!

"Jaså där är du", säger han barskt. "Jag har letat länge efter dig. Jag gillar inte folk som smiter från jobbet! På grund av att du försvann ligger vi efter med bygget. Vad gör du häruppe? Det här är otrevliga trakter som sägs vara befolkade med ett spöklikt vattenfolk som heter Zora. Kom med mig tillbaka till bygget är du bussig!"

Fortfarande kippande efter andan skakar jag på huvudet: "Nej, jag har inte lust med det nu. Jag beklagar att du fått trubbel för min skull. Jag letar efter en höna som jag tänkt steka till middag."

Byggmästaren pekar med ett tjockt finger på min mage och utbrister: "Vekling! Först räddar jag livet på dig som tack vägrar du följa med tillbaka. Då får jag väl lämna dig här åt dit öde. Det blir snart mörkt och då skulle jag inte vilja var i de här trakterna. Våg inte visa dig i Kakariko igen!"

Byggmästaren struttar i väg på sitt lustiga sätt och jag börjar att ångra mig. Plötsligt fångas min blick av något under vattenytan. Jag sträcker ut mina armar och får tag i något som jag drar till mig. Häpen ser jag ett par stövlar som är järnskodda! Vad gör dom här? Är det någon som har tappat dom? Varför är dom järnskodda? Dom är tunga som sten!

Jag sliter av mig mina läderstövlar och trär på mig de tunga skodonen, som passar perfekt. Jag reser mig upp, men kan knappt förflytta fötterna. Jag hasar ner till vattenbrynet och kliver i. Vattnet är midjedjupt och stövlarna placerar sig genast stadigt på botten. Plötsligt är det lätt att gå. "Aha", tänker jag, "de är perfekta att vada i vattnet med. Borde vara idealiska att använda i fiskdammen vid Hyliasjön."

ÅTERIGEN VAKNAR JAG UPP ur mina funderingar av Sigge, som otåligt skakar mina axlar: "Link, Link, hör du inte? Det är någon som kommer!!!!!!"

Jag kastar en snabb blick mot den halvöppna dörren och ser att det återigen är mörkt ute och att regnet vräker ner. Ett ljud som påminner om två kokosnötshalvor som slår mot varandra närmar sig snabbt, "klappetiklapp - klappetiklapp". Plötsligt blir det tyst och ett och ett frustande ljud fyller våra öron. En skugglik varelse skymtar i dörröppningen, som plötsligt slås upp på vid gavel. "Är det någon här?". Den spöklika rösten får mitt blod att frysa till is och jag försöker krypa djupare in i skuggorna. Sigge stirrar mot dörren, stel av skräck. När jag vänder blicken ditåt förstår jag varför. Varelsen, som tornar upp sig framför oss i mörkret, har ögon som lyser alldeles röda.

Plötsligt händer allting snabbt. Samtidigt som varelsen hasar in i mot rummet hörs ett duns i dörren och ett blixtrande vitt sken får rummet att bada i ljus.

"Aarghh", ryter varelsen och försöker skydda ögonen från det stickande ljuset som avtar snabbt, samtidigt som jag ser en kraftig pil vibrera i det tjocka trävirket.

"Aarghh!" Varelsen ryter än en gång och börjar snabbt röra sig mot dörren. I samma stund kommer ett nytt starkt ljussken utifrån i riktning mot dörren. Varelsen träffas med en enorm kraft och raglar baklänges in i rummet. Från hans händer strömmar plötsligt ett elektriskt kraftfält ut genom dörren och jag hör en svag röst som gnyr av smärta. "Jag är inte beredd än. Inom kort skall du dock möta ditt öde. Till dess: känn på den här!" Nya fräsande elektriska vågor skjuter ut från varelsens händer samtidigt som han försvinner ut genom dörren, till synes relativt oskadad av pilen han blivit träffad av. Ett kort frustande och ett snabbt försvinnande "klappe-ti-klapp" avslöjar att varelsen försvunnit.

STUGAN ÄR ÅTERIGEN HELT MÖRK när jag hör ett fortsatt gnyende och någon som hasar eller släpar sig i riktning mot dörren.

Jag kastar en blick mot Sigge och ser i mörkret att han svimmat. Själv är jag alldeles stel av skräck och det känns som om håret strå rakt upp. Hinner jag fly?

Alldeles svettiga av spänningen frågar vi oss:

Vem är varelsen?

Vad är det som låter "klappeti-klapp"?

Vem hasar sig mot stugan?

Varför brann inte stugan upp?

Och till sist, måste Sigge tuppa av jämt?

Dessa och andra frågor besvaras eventuellt i den spännande upplösningen som du kan läsa imorgon .